Jag skulle ge allt i världen för att ha älskling här, en flaska vin och ett pack cigg. (bebi gillar inte att jag röker men ändå, haha)
Fick sådan lust att bara sitta och lyssna på Navid Modiri & Gudarna, ha tända ljus i hela rummet, röka med balkongdörren öppen och dricka vin tillsammans med älskling.
Ha passionerat sex på golvet samtidigt som musiken spelar och ljusen brinner.
Alltså seriöst, fyfan vad jag vill göra det här nu.
Ska fan försöka fixa det till våren eller något. Skulle vara hur otroligt som helst.

Ibland springer livet bara iväg, man hänger inte med.
Visst, jag är snart sexton år och har långt kvar av livet men ändå.
Jag skulle bara vilja pausa i en dag.
Sitta uppe på rummet med det bästa och bara njuta.
Njuta av livet lite extra.
Nu när jag börjat tycka om livet igen inser jag hur svårt det är att hänga med i allt.
När man sket i det mesta missade man inget, men nu när man orkar följa med igen blir det förvirrande.
Jag är lätt att knäcka, lätt att förvirra, speciellt nu när jag är så sårbar för allting.
Att lära sig tycka om livet är det läskigaste jag någonsin gjort men jag ångrar inget.
Jag vet hur sårbar jag blivit nu när jag vågat öppna upp mig en aning.
Det är långt kvar tills jag vågar öppna mig helt, tills jag vågar ta emot livet helt och hållet.
För jag erkänner, ibland får jag ångest av att ens kliva ut ur rummet.
Ibland blir jag liggande i sängen utan någon som helst ork i kroppen, och än så finns mina depressioner kvar.
Det sitter fast där inne och förut försökte jag skära bort allting, men inte nu längre.
Jag försöker ta tag i det, försöker överleva utan rakbladen och jag lever faktiskt.
Jag klarar mig utan det, jag mår så mycket bättre utan det.
Jag tackar alla som hjälpt mig, tackar alla som fortfarande orkar med mig.
Tack Soleil, tack Christel, tack Bella, tack Kicka och tack till älskling som börjar förstå.
Jag är en förvirrande person och jag är så sjukligt glad att du finns vid min sida - utan dig vet jag inte vad jag gjort faktiskt.
Knappt en månad med dig och jag vill redan nu aldrig någonsin släppa taget.
Det här var långt och sentimentalt, men jag mår dåligt om jag inte får skriva.
Och det här var jag tvungen att skriva, tvungen att dela med mig av till omvärlden.