Är så trött på att vara trött. Trött på att bo här, trött på att se samma ansikten hela tiden. Trött på alla som snackar skit, trött på denna hålan.

Vill skaffa jobb, vill skaffa lägenhet som ligger långt härifrån. Vill börja om på nytt i en helt ny stad där ingen känner mig, där alla ansikten är helt okända. Jag är ingen, absolut ingen då och att få börja om igen och få vara just ingen - det skulle vara underbart just nu.

Men att vara helt ensam ger mig ångest samtidigt. Jag behöver någon med mig, någon som håller fast mig på jorden när tankarna blir för mycket och dagdrömmarna tar över förståndet.

Och jag har hittat just honom. Han håller mig stadigt när tankar blir för mycket, när det är för mycket popcorn under fötterna och när huvudet är alldeles för högt ovan molnen. Och jag älskar honom så det gör ont.

Hurr. Hösttankar är jobbiga. Speciellt när man sitter ensam i sängen och saknar den där trygga famnen man kan kura ihop sig i och bara ligga där och få massa underbara pussar. Bäst av allt är ju att känna hur hans skägg kittlas och sticks, hihi.

Och påtal om min pojkvän så ska jag ringa honom om en liten stund. Sitter och väntar på att han ska komma hem, känns som en evighet >:

puss!